Bedragna tankar.
Längtan att få komma bort,
Till något jag har gjort om till en dröm.
Till ett ljus som egentligen inte lyser så starkt.
Ficktjuvarna härjar, problemen finns kvar,
Gängen bråkar och nazisterna frodas.
Regnet faller och vindarna blåser hårt.
Tiggare ber på gatan och ungdomar går arbetslösa.
Varför längtar jag så innerligt?
Visst att hjulet flyttats in till Liseberg,
Visst att Hisingen ska få en ny fotbollsarena.
Egentligen är inte mycket annorlunda, endast i mina tankar.
Ska jag försöka tänka tillbaka ett år;
En del av mina kompisar hade "bättre" för sig istället för att säga hejdå till mig.
En del av mig var aggressiv, och arg men kanske inte lika mycket som nu.
Solen strålade dagen jag lämnade, men utöver det inte så många andra dagar.
Studentens glädje ersattes snabbt av oro, kommer jag in eller inte?
En hel sommar senare kände jag att jag var annorlunda.
Småsaker förargade mig medan positiva besked tog jag som negativa.
Så många jag borde ställt upp för, blev bihang till mitt personliga behov.
Jag har haft ett skitår, och ställt så många frågor till mig själv,
Är de dåliga vänner eller är det jag som varit en dålig vän?
Är jag den goda människa jag tror jag är, eller är det en illusion jag håller fast vid?
Är jag intelligent, eller har jag bara levt på fördomar, antaganden och rykten?
Ett skitår som fått mig att se vänskap som tillfälligt och ersättningsbart.
Ett skitår som övertygat mig att förtroende är lugnet före stormen?
Ett skitår som fått mig att ifrågasätta min filosofi om att alltid vara ärlig?
Ett skitår som visat mig att drömmar finns i sagor.
Doft av hav och fukt kombinerade med industrier och föroreningar.
Idén om att jag långt långt söderut bodde granne med gud.
Tanken av att mitt ursprung aldrig spelade någon roll.
Det är ju inte sant, det var inte så annorlunda.
Så vad är egentligen skillnaden?
Att jag har trygghet genom mina föräldrar och vänner?
Att jag redan hunnit planera allt från försvar till attack i alla områden?
Att jag härdats genom smärta och kan stirra på orsaken och skrämma den?
Min vän sa häromdagen att det finns olika grader i helvetet,
Att Götaplatsen inte är lika nära djävulen som Renmarkstorget.
Jag är ju den som alltid blir deprimerad efter en resa,
Oavsett om jag återvänder från Dublin, Krakow, Düsseldorf eller Tehran.
Jag ställde frågan till min vän: Varför är jag inte stressad, arg, hatisk?
Hemma vände man sig till mig för effektivitet, organisation och progressivitet.
Borta vänder man sig bort från mig, och konstigt nog är det då jag är nöjd.
Har hon rätt: Har jag förträngt allt? Låtsas jag som om inget sker?
Så denna dröm, löser världens problem sig om jag åker hem?
Kommer jag aldrig behöva stöta på något irriterande?
Svävar jag bland moln i tre månader och sedan faller hårt på marken?
Riktigt så är det inte.
Jag flyger över molnen i 2 timmar och sedan landar jag på en lika hård grå mark.
Skjut
Det finns fortfarande snöhögar som väntar på att smälta.
Vädret kräver fortfarande mössa och vinterjacka.
Solen kommer och går som om det vore Februari i Halland.
Humöret svänger lika ofta som GAIS förlorar matcher.
Man hade hoppats att efter ett år skulle åtminstone solen velat visa sig.
Som någon sa bor jag bakom guds rygg,
Glömd och borta medan Facebook visar bilder på leende vänner.
Det som inte dödar stärker...må så vara men är stärker en synonym för lidande?
Ibland är det som att jag ställt mig framför folk och blivit skjuten,
Fast skotten har studsat bort från min väst sen var det min tur,
När jag tar upp pistolen känner jag att jag blir skjuten där västen inte skyddar,
Och jag blöder från ryggen, Vänder mig om, och blir skjuten igen.
Ibland undrar jag om inte mina drömmar är min verklighet,
Där finns sällan problem, det är underligt.
För något år sen drömde jag mardrömmar med jämna mellanrum,
Jag tror inte huvet behöver de drömmarna längre, så fort ögonen öppnas ser jag en.
Från början ville jag hem för att jag genuint saknade hem.
Trots att jag alltid visste att problem och jag är lika oskiljbara som kungen o drottningen.
Spelar ingen roll om det är i Götet eller i Umeå något händer alltid.
Fast nu vill jag hem för att jag genuint hatar Umeå, tyvärr.
Jag ifrågasätter ibland mitt val, många brukar bakom ryggen säga att jag borde hoppa av.
Det är inte mitt val av studier jag själv ifrågasätter, utan mogenheten kring att flytta så tidigt.
Eller valet av lärosäte, jag tål inte bakslag, jag kanske borde väntat ett år ändå?
Kanske och kanske, det lär inte ändra något.
Så många som försökt sätta käppar i mina hjul över så många år och aldrig lyckats.
Någon blev arbetslös och någon annan har socialen hjälpt. Jag å andra sidan pluggar.
Jag ska utbildas till något de flesta inte ens får chansen till, för att jag kunde prioritera.
Kombinera vänner, skola, privat tid och allt annat. Jag borde egentligen skratta.
Sen ångrar de sig, och försöker genom budbärare komma krypandes tillbaka.
Utnyttjat min generositet och välvilja utan att behövt kolla i min mörka arga ögon.
Så när jag spottar dem i ansiktet blir de förvånade.
Jag olikt många kan förlåta 4-5 gånger, efter 5e gången är man hos mig död.
Jag har lärt mig en sak av Umeå: Förut tänkte jag alltid,
Ha förtroende för folk förrän de bevisat motsatsen.
Jag ska tacka norrland för att ha lärt mig:
Ha aldrig förtroende för folk innan de bevisat motsatsen.
Så är det allt jag lärt mig efter ett år?
Faktiskt inte, utöver all juridik så har jag lärt mig att folk är olika.
Framför allt: Vänd aldrig ryggen mot folk.
Det är inte bara i Mexico folk bär vapen.
Så var den som skjuter först.
I stormens öga är det alltid lugnt.
Vad kommer där efter? En jävligt farlig situation.
Så det gäller att skjuta innan det är för sent.
Om igår var annorlunda
Långt tillbaks i tiden, innan klimat blev politik.
Långt tillbaks då man inte kände till alkohol och nikotin.
Var leende det som drev en framåt,
Var lek och spel en del av en vardag.
Att det skulle ändras så radikalt var ingen plan.
Att ryggen skulle vara ärrad av en kniv varje dag var inte ens i tankarna.
Så blev det, dag in och dag ut ett nytt hot ett nytt ord.
Varför inte assimilera sig? Det hände och var den enda lösningen.
Fram flera år då man började se tonåringarna med cigg mellan fingrarna.
Då allt blev bättre, och en älv delade då från nu.
Att gå ersattes med att åka vagn.
Knivarna ersattes med kramar.
Alla såg ut som en själv, svenska var ett minoritetsspråk.
Betygen var på topp och leendet började långsamt komma tillbaka.
Att vid 16 års ålder åka till kommunens gräns blev en ändring,
Vita ansikten som påminde om knivar började härja som gamar vid ett ruttet djur.
Fel visade det sig vara, det var inga gamar eller knivar.
Det var vita ansikten som bidrog till att leendet blev bredare.
Respekt, passion och övertygelser började ta form.
Varenda individ var speciell, och mångfalden var underbar.
Sedan den 10 Augusti kom beskedet som tog en 100 mil bort.
Verkligheten hann snabbt ifatt, inte var omgivningen längre som hemma.
Från leende till ett oroligt tillstånd, rädd för att falla tillbaks där allt började.
Till att idag falla av vägen, och försöka hinna ikapp bilarna med en cykel.
Tänk om allt var annorlunda? Om man vuxit upp med att lita på vitt o svart.
Om man spelade i GAIS p 92, eller varit den starka aggressiva från första början.
Att vara den som hotade och skrek, den som skrämde och hade alkoholist till farsa.
Tänk om man var modig, och vid första rasistiska kommentaren svarat med ett slag?
Vart hade man varit idag? hade man blivit byggnadsarbetare eller elektriker som dem blev?
Hade man rökt på och haft fler flickvänner på ett år än det finns månader?
Skulle man kanske pratat med socialen oftare än föräldrarna vid 12 års ålder?
Eller skulle man sitta på stolen bredvid gud och varit den rådgivande rösten?
Hade man flyttat 100 mil till ett universitet i norr, eller kanske in i ett fängelse?
Hade man studerat eller hade man kommit med en äffärsidé och varit rik?
Hade man kunnat ge upp kärlek till en idé för kärlek till någon annan?
Hade man haft det bättre, eller hade man haft andra problem?
Idag kan inte tio får skada en varg, om allt var annorlunda hade dem kunnat det?
Kanske hade man skitit i rasism, och accepterat kompisens tryck o fallit in i ledet?
Skulle man palla ensamhet, eller skulle man gråta varje gång någon sa nej?
Är det kanske sant, hård uppväxt leder till manlig lycka och framgång?
Om man vuxit upp kring en idé, att soluppgången sker alltid i horisonten,
Har man missat respekten, har man verkligen tittat på soluppgången då?
Om solplattorna ger mer energi åt hat så är sagor bara sagor, böcker bara falska.
Har man missat konstverket, metaforen eller sanningen då? Är man blind?
Det går inte att ändra, man kan inte ogöra ett självmord, inte heller en uppväxt.
Precis som pepparkakan får den en form innan den gräddas, man kan inte forma om.
Man kan bryta pepparkaksgubben, så den går sönder, så den inte finns mer.
Har man däremot haft pepparkakan för länge i ugnen,
Blir den för hård för att bryta.
Europaväg Öst
Flera dagar, sitt hjärta sargat och krossat.
Molniga himmel, långt borta från sitt älskade solljus,
Flera nätter, många tårar och ingen vän som tröstar.
Sitter i en röd volvo, som kör på landsvägarna.
Upp och ner från Kiruna till Ystad, samma skog, samma gräs.
Ingen sol, inget hopp och en himmel som fortfarande sörjer.
Tredje gången svängde volvon av i Malmö, far över bron.
Främmande land, mycket hat och orättvisor.
Nationalrätt i form av korv, med knarkområden aldrig skådade.
Även Volvons ansikte grät, det gjorde även den molniga himmeln.
Förorter rivs, folk hamnar på gatan, politikerna vinner poäng.
Ner mot Audins hemland kör bilen, Här gråter himlen bara varannan dag.
Massa moderna företag, massa nattklubbar och massa människor.
Ändå gråter himlen, för kvinnorna jobbar inte, för landet erkänner inte.
Det döljer sina hemligheter, och historian är på väg att upprepas.
Bilen kör via ett land känt för Fritzl, Hitler och Haider,
Ner till en gammal fotbollsnation, nu delat i 7 stater,
Himlen gråter fortfarande varannan dag, Himlen minns Srebrenica,
Himlen ser allt hat, Himlen ser fattigdom, Himlen ser oron.
Över gränsen som delar Europa mot Asien, Hagia Sofia reser sig magiskt,
Längre in i landet, där landsbygden inte har utbildats, ända till Diyarbakir.
Där folket terroriseras, språket förbjuds, men himlen gråter bara en gång i veckan.
Himlen börjar klarna.
In till de höga bergen, där saffran planterats på tusentals hektar.
Neråt mot sitt mål, där mattor sys av glada människor.
Fram till fabrikerna där arbete och forksning blandas.
In till mångmiljonstaden, Himlen ler, solen är tillbaka.
Ta mig hem till platsen jag hör hemma.
Folk förstår inte, jag valde inte inom vilka röda streck jag skulle födas i.
Trots att blågul fana ska skydda mig, är jag inte trygg,
Är jag inte hemma, är jag långt borta, från min själ.
Det är inte det bästa landet, folk mördas och övervakas.
Stenas och hängs, förföljs och förtrycks.
Jag undrar gud, hur kan en liten individ som jag,
Känna mig tryggare i ett sånt land?
Om det vore så enkelt, att "bara flytta då"
Skulle jag inte ens behöva lära mig det svenka språket vid 4 års ålder.
Vad ska jag göra, för att göra dig nöjd, för att bevisa min kärlek?
Varför ska jag göra något, för att respektera dig min gud?
När du inte ens sätter mig i volvon,
Så jag kan köra hem till platsen jag hör hemma?
Där Molnen är bortjagade av lejonen.
Där Himlen endast gråter, de dagar när dess beskyddare mördas.
Någon jag kände
Det fanns en som alltid vågade säga emot och i samma veva segra.
Det fanns en som alltid skakade på huvudet, när alla andra nickade.
Det var någon jag kände.
Det finns inget syfte med att bära en telefon,
Att ha Facebook, msn eller skype,
Att vänta och vänta trots att det aldrig kommer en uppföljare till filmen.
Det var någon jag kände...
Som föll djupare än alla havens botten.
Som försvann i sig själv medan den satte plåster på såren.
Som hörde vackra röster, och kunde komma till bra beslut förutom ett.
Det var någon jag kände som en gång sa att livet blir en dag mer än mina ögon ser.
Jag blir behandlad som en främling, och en gång i tiden spelade det roll.
Det fanns tider jag hade tårar på mina kinder, som hade beydelse.
Det fanns dagar då jag blödde, och då det sved.
Det fanns någon jag kände, som alltid kom med första förbandslådan.
Denna människan är borta, dog i kylan och gamarna som kretsade åt upp resterna.
Denna människa svarade aldrig mer på mina samtal, eller mina FB meddelanden.
Denna människa slutade lyssna, slutade titta och slutade existera.
Denna människa var min idol och idag står jag i en korsväg, och vet inte vart jag ska.
När brasan slutar brinna är det bra att känna någon med en tändare.
När solen går ner är det bra att känna någon som har en lampa.
När maten tar slut är det bra att känna någon som har lite extra.
När världen går under är de bra att känna en ängel, men det gör jag inte.
Människor bär på förmågor som givits oss av djävulen.
Vi bär även på guds gåvor och förhoppningar.
Likt en våg ser den bäst ut när det råder balans.
Men när godhet inte ser ett syfte tar ondskan över, och skapar ett monster.
Ett monster som inte kan tyglas, begränsas eller hindras.
Varelsen slutar aldrig innan dess hunger mättas, och det är inte mat den söker.
Letandet efter nya offer har inget slut, till skillnad från vampyrer sker jakten även på dagen.
Monstret når sedan en punkt av självmedvetenhet då den avlider på grund av dess begär.
Det fanns en som alltid bar huvudet högt.
Som talade om värdet av jämlikhet och respekt.
Som kunde älska sin fiende trots att fienden ville mörda den.
Det var någån jag kände som gud själv kunde avundas.
Han finns inte längre utan föll likt lucifer rakt ner i mörkret.
Han minns hur han var, och de förmågor han hade, idag är han på jakt.
Han är en mur, det finns inget mjukare inre hela konstruktionen är hård.
Han är ett monster, och börjar bli medveten av sitt tillstånd.
Eld från paradiset
Lågorna slukar huset, det finns ingen soffa, och inget bord kvar.
Det står en man i fönstret o skriker på hjälp, men hjälpen kommer inte.
Det står en man i fönstet, och sträcker ut sin hand, medan röken omfamnar honom.
Det sägs att man aldrig ska kolla ner, när man står på höga höjder.
Men varför undvika att se rakt ner i rädslan, varför blunda o låtsas?
Även om spärren, linan eller flyget havererar, finns det ändå inget kvar att göra?
Är det inte lika bra att störta? Rakt ner i marken och aldrig mer känna smärta?
Fäll en tår, för någon annan, trots att du vet att tåren var för dig själv.
Man känner att hjärtat slår normalt, men ändå är något inte ok,
Eftersom man kan slå näven rakt i betongen utan att känna något,
Röken som omfamnar mannen har övergått till lågor, elden slukar personen.
Brandkåren är framme, men de kom försent det finns endast svart intetsägande aska kvar.
Ingen fäller en tår, ingen bryr sig utan vardagen, med sol, o regn o vind är sig lik.
Denna man behöver aldrig mer vakna, aldrig mer gråta, aldrig mer skratta.
Kanske är dessa farliga lågor inte så farliga,
Om man ändå hamnar i paradiset.
Den medfödda kärleken
Vindarna kysser mina kalla kinder, tvingar mina ögon att stängas.
Vågorna slår mot land, mot pirarna och mot kranarna som gungas av blåsten.
Ändå lyser en sol rakt in i mina ögon, som värmer min kropp.
En morgon på stan kan fyllas av Grönsvart och Blåvitt.
En kväll på stan kan fyllas av Rödblått och Gulsvart
En natt på stan kan fyllas av Indianer.
Molnen lägger sig över västkusten, blockerar solens skinande spira.
Ändå kan regnbågen lägger sig över himlen.
Stjärnorna lyser alltid mot staden.
Från Hisingen, från Majorna, från Örgryte, från Angered,
Vi möts alla ändå i centrum och kramar varandra, håller ihop.
Även den stackars A-lagaren är en del av gemenskapen.
Inte heller vilka märkeskläder från vilka äffärer man köper.
Varken antal renar, eller antal skootrar gör dig mer värd än någon annan.
Din sköld stöter bort regn, och snö och vind från våra kroppar.
Din fana vajar stolt, över staden, över regionen och över landet.
Hela landet vet vilka vi är, vart vi är och att vi kommer förbli Sveriges mest älskade stad.
Från Japaner till Amerikaner.
Vi har både urbana områden, och landsbygd,
De finaste byggnaderna till dem finaste gårdarna.
Du är synonymen till ordet konst.
Du är den finaste sången till den finaste scenen.
Du bär det vackraste namnet, mitt älskade Göteborg.
Vindarna kysser mina kalla kinder, tvingar mina ögon att stängas.
Vågorna slår mot land, mot pirarna och mot kranarna som gungas av blåsten.
Och vädret inte verkar bli bättre, kan vi blunda...öppna ögonen och se:
Frestad
Det är lite svårt, snön faller och den ska inte marken glömma.
Morgonen efter finns ingen sol än, utan mera snö mera kyla.
Lägg dig igen på natten, men denna gången vakna upp i ett paradis.
Solen skiner och havets doft ligger i den varma luften.
Himlen är blå, fåglarna kvittrar och löven ska precis blomma ut på träden.
Människorna är vänliga, respekterande och omtänksamma.
Den kalla natten med all snö är endast ett minne starkt dolt i hjärnan.
Men minnet blir starkare och starkare för varje dag som går.
Nästa Tisdag blir nu en rädsla, en fobi.
Oavsett vad du gör så kan du inte stoppa klockan.
Helt plötsligt försvinnner långsamt solens strålar, molnen kommer och snön faller.
Flygplanet ska lyfta och ta dig tillbaks till det ökända lägret.
Långt borta från vad vi kallar civilisation, långt borta från vad vi kallar modernitet.
Där kvinnor förväntas ha fem barn och invandrare förväntas våldta tjejer efter krogtider,
Som för den delen är slut kl 2, och bussarna åker inte ens till alla stadsdelar.
Lika mycket som dem ler men egentligen mår dåligt av att se en,
Blir man själv äcklad av åsynen av dem.
Lika mycket som dem vill krossa dig,
Har man lovat sig själv att sänka allt, även om det kräver att man själv ryker.
Man blir frestad att vända sig till någon högre makt.
Om denna högre makt finns bör den anta att jag aldrig vill hamna bakom dess rygg.
Men vi kan inte låtsas som att drömmar blir till verklighet.
kanske en sömn som aldrig slutar, där man alltid drömmer, är bäst?
Du lägger dig och imorgon stormar himlen, åskan slår hårt i marken.
Komiskt nog för djävulen in planet utan större problem in i sin håla.
Det är svårt att stå emot frestelserna att göra dumma saker.
Det är svårt nog att ens behöva sätta sig på ett flygplan dessa dagar.
Det är som att jag betalat för att bli stenad.
Leka Krig
Säger att det främjar krig, att det främjar våld.
Jag förstår inte varför, hela livet är ändå ett krig där vi kämpar mot lustar, hat och kärlek.
Jag förstår inte varför, konflikter finns i skola, arbetsliv och relationer, pacifism leder ingenvart.
Om vår värld styrdes av ett sci-fi folk som byggde ett paradis hade jag köpt det.
Om vår världs grundtanke var att fred var hur man går framåt i livet hade jag förstått dem.
Men allt som drivit utveckling framåt är strider som vi utkämpat mot varandra i flera tusen år.
Men allt som gör en människa starkare är att kunna bemöta svårigheter, strida mot rädslan.
Nej nej förbjud krigsleksaker det är så smart, för det finns inget farligare.
Det finns inte lögnare runtomkring oss, det finns inte heller våldtäcktsmän eller mördare.
Absolut plastsvärd är farligare än vardagsrasism, plastsvärd är farligare än hemlöshet.
Ingen kommer hålla i barnets hjärta en dag och klämma åt hjärtat går sönder.
Det finns inget folk som vill förbjuda exploatering av andra folk.
Det finns ingen som faktistk tycker att krig är något dåligt, det ger oss arbete.
När vi skjuter ner Afghaner tjänar folk miljarder, som sedan anställer folk.
När vi bombar sönder städer får folk multimiljardkontrakt för att bygga, det skapar jobb.
Från första dagen på dagis till sista dagen vid liv,
Är det en kamp att bara kunna stå på ben utan att bli påkörd av ett fordon.
Från första dagen på dagis till sista dagen vid liv,
Kommer det finns folk som vill sticka ett vasst långt spjut genom din bröstkorg.
Så varför förbjuda leksaksvapen när deras symbolik berättar för barn vad som komma skall,
När de blir vuxnare kommer ändå massa strider utspela sig i deras långa liv.
Lika bra att de förstår att det där otroligt hemska plastsvärdet som de leker krig med,
Bara är början på många värre saker.
Fimpa
30 cm snö som aldrig försvinner har lagt sig på balkongen,
Tar upp en cigarett och håller upp den med läpparna,
Tar upp min tändare, tänder, tar djupa bloss och blickar ut mot naturen.
Har en till historia att berätta, trots att inget händer här så finns det drömmar,
Om att något kanske sker, under tiden får man nöja sig med skitsnacket som talas.
Frågan är vilken dröm? Drömmen om att bo själv och vara självständig?
Den visade sig inte vara så bekväm, så kanske är det drömmen om en rik framtid.
Medan jag tänker tar jag ännu ett bloss, liksom igår, förrgår och förra veckan,
Kommer mera snö, Jag har inte sett asfalten i min stadsdel sen November.
Man blir övertygad om att marken är gjord av is, med snö ovanför.
Grannen har tom slutat gå ut med sin hund på hennes gård.
Samtidigt ringer folk, och berättar om plusgrader, solljus, vårjackor.
Här uppe blir man glad när det en dag blir -5.
Det är då man börjar känna att man borde pluggat mer.
Och kunnat ha allt man idag faktiskt önskar att man hade.
Det snöar fortfarande och jag tar cigarettens sista bloss.
Funderar på att dumpa i askkoppen, den också fylld av snö.
Men jag skjuter ut den på vägen, bara som en symbolisk gest;
Att jag fimpar hela Umeå och allt vad det innebär för mig i ögat.
Konst utan färg
Smärtor i magen klagar många på en gång i månaden.
Smärtor i hjärtat klagar många på, efter långa relationer runnit ut i sanden.
Smärtor i hjärnan klagar många på, vid tillfällen kunskap testas.
Smärtor i kropp klagar många på, mer sällan än rädslan för att få dem.
Smärtan i min själ klagar jag på oftare än min hjärna hinner lösa Israel-Palestina konflikten.
Smärtan i min själ känner jag oftare än magen gör ont och kvinnans biologi arbetar.
Smärtan i min själ känner jag oftare än mina grannar och vänner blir misshandlade.
Smärtan i min själ känner jag oftare än alla landets statsvetarstudenter när de har tentor.
Det skulle kunna vara feber, dag ut och dag in, men alvedon hjälper inte.
Det skulle kunna vara en bruten arm, men ingen läkarkonst läker ihop de brutna benen.
Det skulle kunna vara ett skottsår, men vapen har ingen verkan mot den mörka natten.
Det skulle kunna vara ryggskott, men det går inte att vänta bort smärtan, den består likt himlen.
Det finns inga läkemedel, inga terapier, inget som botar.
Det finns inga ord för en sjukdom som skapar symptom andra menar är personlighet.
Det finns inga beskrivningar, möjligtvis aggressivtet, beslutsamhet, desperation och fel.
Det finns inga dokumenterade biverkningar, möjligtvis extremism och svart-vitt beteende?
leenden ska vara till för att sprida lycka, det sprids lätt ja,
Tänk på de tillfällen andra gäspar, då börjar man själv gäspa.
Omgivningen är trist och falsk, alla står färdiga med varsitt svärd,
Så fort någon vänder sig om sitter svärdet genom hjärtat.
Det piskar snö mot kinderna, sen finns det två möjligheter:
Antingen blir det isigt och kallt eller så droppar vatten ner.
Nu har jag ordagrant beskrivit en vardag, två möjligheter:
Antingen blir du sviken, eller så fortsätter lögner.
Jag befinner mig bakom guds rygg, guds ljus når inte min dörr.
Guds ljus når inte mina fönster, utan blommorna vissnar medan de desperat väntar.
Guds Ögon kan inte se upp hit, Guds minne om detta stället finns inte.
Guds händer blev aldrig klara med detta konstverk, det saknas färg på väggarna.
Smärtor i magen känner många en gång om månaden.
Smärtor i hjärtat klagar många på, när långa relationer runnit ut i sanden.
Smärtan i mina vener finns där varje gång blodet pumpas in i dem.
Smärtan i min själ somnar aldrig, även om mina ögon är stängda.
Lyft mig till en dröm
Högt övanför våran jord finns en annan värld.
En som beskrivs i sagor som den vackraste destinationen i människans liv.
Där säkerheten består av att alla håller varandra i handen.
Inget förakt, hat eller rasism mot någon annan.
Tänk om detta mirakel gick att uppnå, genom att slå ihop händerna och be.
Så när ska man börja tro, framför allt i denna farofyllda tid där rädsla tagit över.
Inte nog med osäkerhet kring vardagens utmaningar,
Får man utstå osäkerhet med vilket öde som går min släkt och mitt land tillmötes.
Så vem vet vilket mirakel som kan ske?
Kanske kan jag upphöja mitt folk till himlen, bara jag blundar och ber.
Försäkra mina vänner en ljusare framtid än solens egna strålar.
Garantera svältande människor mat för generationer.
Så hur når man dit? Till denna dröm.
Inte räcker det med att somna, för dagen efter vaknar man i samma säng.
Månen går ner och solen reser sig igen, och tystnaden sprider sig i min lägenhet.
I fel del av världen, bland fel folk, utan någon jag känner förutom mig själv.
Borde man egentligen inte vara glad,
Över att man vaknar varje morgon?
Borde inte man vara lycklig,
Över allt gud har gett, över att man är frisk?
Men det är inte nog, för motståndet växer, och jorden lämnar mig.
Finns ingen koppling kvar, till detta land, till denna värld.
Tanken och hjärtat säger ifrån, vänder min själ ryggen och tynar långsamt bort.
Så vart är mitt mirakel, när kommer en ängel för att lyfta upp mig?
Bara jag kommit upp dit, för att starta arbetet för en bättre värld,
Så mitt folk inte längre slavar under kapitalets lag.
Så att grannens olja tillhör och förblir deras.
Så att den hemlösa Belgaren fick tak över huvudet.
Oavsett hur mycket man tror, och hoppas på att livet blir bättre.
Finns det ingen som egentligen bryr sig, de bara låtsas, agerar egoistiskt.
Man står framför andras ögon, ändå är det mot din ficka, din plånbok de kollar.
Det finns ingen plats för mirakel, det finns ingen plats för tro under denna livstid.
Så om jag slår ihop mina händer och börjar be,
Kommer kanske denna ängel lysa upp framför mig,
Ta båda mina händer och lyfta upp mig på mina ben,
Föra mig vidare till ett paradis.
Ibland drivs människan av en vilja att förbättra,
Inte nödvändigtvis för sig själv, utan för sin mamma, pappa, vän.
Istället för att ha förmågan att göra det med själen på jorden.
Kanske han kan göra det med själen i himlen.
ingen ändring
Blodet pumpar ut i varenda ådra.
Alla muskler spänner sig och vaknar.
Hjärnan fylls av aktivitet och tomma ord.
Ögonen snurrar runt, runt, runt och ser fortfarande ingenting.
Önskan om att löven växer på träden uppfylls inte.
Inte heller att snön på marken smälter, det kommer ligga kvar.
Skolan tar aldrig slut utan fortsätter och ingenting ändras.
Samma nycklar i samma lås, samma schema dag in och dag ut.
Jag kan inte se någon sol på många många dagar, eller år framåt.
Här finns ingen säkerhet, här finns endast kampen om överlevnad.
Om dem som snabbast kan svika den man håller i handen.
Här finns ingen trygghet, här finns bara de två nävar man besitter.
Ingen sköld som man håller mot spjuten.
Inte ens en där bakom som håller i pilbågen.
Inga vänner är beredda på att tänka längre än deras arm når.
Ingenstans att stå stadigt på en höjd, utan striden går alltid uppför ett berg.
Om man berättar vem man är, så försvinner folk, långt långt bort.
Om man håller undan vem man är, spelar dem ett schackparti där du blir ägd.
Humöret styrs bokstavligen talat om vilken sida på sängen du vaknar.
Vänster då blir det löjligt, höger då blir det egoistiskt.
Jag undrar varför folk ler när de egentligen inte vill, jag ler inte mot fienden.
Jag undrar varför folk bjuder in mig på födelsedagar, och dagen efter kallar mig misslyckad?
Jag undrar varför folk vill ha med mig på träningar, när de egentlgien vill ha svaret "nej tack"?
Jag undrar varför folk inte kan vara ärliga? Jag gråter inte över att höra sanningen.
Just nu känner jag mig som en råtta i en bur,
Taket på buren är öppen men jag kan inte nå upp dit.
Nä fast i samma skit utan någon ändring,
Jo en - mina prestationer lyckas nu även irritera vilsna själar.
Möt mig
Baktalad, ogillad, avskydd eller hatad,
Spelar ingen roll för spottet som lämnar fiendens läppar,
Riktas mot en mur, det krävs mycket mer, det krävs en organiserad attack.
Så ge upp redan nu, du har ingen chans mot en kraft så hård.
Vems självförtroende försöker folk påverka, min eller sitt egna?
Jag står i mina skor, det gör inte dem nej.
Att klara sig genom påfrestningar som skulle krossat normala själar,
Är inget de är förmögna till för jag drivs av de eldar som slukat byggnader.
Du har ingen chans, att försöka förminska mig.
Så när du kommer ut och står inför den stora massan,
Var beredd på att backa undan, för mitt slag river ut dina ögon innan du hinner blinka.
Var beredd på att förlora hela kriget, då din feghet likt en rädd fågel aldrig skyddat några ägg.
Det brukar sägas att det krävs två för att dansa tango.
Detta är ingen tango, detta är när en amatör möter ett proffs.
Jag skadas inte av glåpord eller fysisk smärta.
Jag är lejonet som siktar in sig på en försvarslös Zebra.
Jag tar din person och stoppar den i papperskorgen där du hör hemma.
Jag skrämmer dig genom att lyfta på armen, det är därför du anonymt sprider dig likt HIV.
Du kallade mig dum och efterbliven, men nu är det jag som skrattar,
För resultaten pekar på guld till mig, du kommer alltid ta silver, ännu oftare brons.
Ni är som zulufolket som möter Britterna.
Ni är fler och bär på tung utrustning, jag är Vietnam och ni mina motståndare är USA.
Ni är smutsfläcken på mitt köksbord, och det krävs knappast mycket för att få bort den.
Ni är Nazityskland som ställs mot en makt bestående av hela världen, ni har ingen framtid.
För vi båda vet, att när detta Iranska lejon ryter.
Är det bakom era datorskärmar ni fortfarande gömmer er.
Ovärdigt
Där sitter massa tjänstemän, kämpat och blivit rika.
Dem jobbar, dem blir förmögna genom vilja.
Vid dagens slut åker dem till sin partner, sina barn, sitt trygga säkra liv.
Så då vaknar man, det är mörkt i rummet och ingen ligger bredvid.
Inga barn som skriker på morgonen, ingen villa utan en etta,
Ingen hund men en hög med räkningar och skulder.
Och det slår en att man nyss har drömt.
På väg till jobbet så är det kommunalt man åker,
Ingen BMW, gatan heter Neptunusgatan och inte "litefinarevägen"
Det är inte till drömjobbet man åker, utan på väg till kommunens kontor.
Det kommer in en åklagare, där står någon med en befattning man själv önskade.
Gått i 4,5 år med förhoppningar och resultatet blev 2/3 av en elektrikerlön,
Med skulder som aldrig kommer kunna betalas tillbaka,
Samtidigt som kronofogden börjat utreda och ska mäta ut vad man äger.
Nikotinberoendet blir för dyrt och man sliter av hår som kompensation.
Vilken bild, när ens vänner som aldrig gick på universitet, som jobbar som ICA chefer,
Lånar ut pengar för att man ska överleva nästa dag, att man tar emot detta bidrag,
Ja bidrag, eftersom man aldrig ändå kommer kunna betala tillbaks "lånet".
Kanske man ska kasta sig själv i papperskorgen redna nu innan skulderna blir för höga.
Hur mycket påfrestning klarar man av, hur många utmätningar och påminnelsefakturor?
När man långsamt börjar inse att man kämpade hela livet för att kosta mer än vandalism?
Då alla vänder en ryggen, betraktar en som kackerlacka, och ler för att håna inte uppmuntra?
Hur länge kan man röra sig bland skyskraporna, innan man börjar bege sig mot Angeredsbron?
