Regnar
Dörren öppnas sakta, in stiger ovetskapen.
Sonen håller i tv kontrollen och sin telefon, bläddrar genom Tv Tablån.
Nu är han hemma, fast på arbetet ställer han lön mot att gå in i väggen.
Sonen stirrar ut ur fönstret, gud verkar arg då regnet orsakat översvämning.
Solen finns inte i horisonten, antagligen sover den.
Moln verkar ha blivit himlens mästare, gråa, tjocka, tråkiga moln.
Tågen rullar inte heller, bussarna står stilla och bilarna syns inte till.
Ändå luktar det gas och det är kvavt ute i luften.
Trots sonens intensiva försök lyckas han inte ta steg mot dörren.
Den står på glänt och skriker: öppna mig.
Där bakom lurar den konstiga värld som helst hade varit en fantasi.
Istället för att allt är bra som i Disney, hörs folks gråt efter tak över huvudet.
Ändå verkar någon promenera där ute på gatan.
Över henne regnar det inte, en egen sol lyser om henne när hon tar sina steg.
Han blir förvånad, hur undgår man regn? Hon ler dessutom hela tiden.
Lite längre bort följer fler som skyddas mot det fasansfulla regnet.
Deras vardag påverkas inte av de tjocka molnen, trots att molnen försöker intensivt.
Låsta dörrar öppnar sig, stillastående bussar rullar in till hållplatserna för dem.
Arbetet innebär att karriären går framåt, de lever i sagorna som visas på tv.
Så Sonen tar ett beslut, han öppnar dörren och skyndar ut med hakan högt.
Men över honom fortsatte det regna.
Äventyr
För oftast gäspar man en extra gång.
Man tar på sig byxor och borstar tänderna, man tar kaffet, käkar frukost och går ut.
Vandrandes genom snön med motstånd från den arktiska kylan lunkar man mot bussen.
Vindarna slår hårt och bussen dyker inte upp i tid, det är vitt överallt och blir bara vitare.
När man går in på ICA och inte ser vattenmeloner eller papaya märker man något konstigt.
Standardvarorna består av Pitepalt och Renkött, inget är halal eller koscher.
De små vardagliga ändringarna är också stora, livsstilen helt annorlunda.
Vi hade en period med mjukis, folk gick till högstadiet och var coola i dem.
Den perioden gick över, nu är det jeans eller chinos för män o jeans eller tights för kvinnor.
Här uppe ser man fortfarande folk i mjukis röra sig överallt, i universitetet och på stan.
Inga feta Canada goose jackor här uppe, inga dunjackor, utan endast fjällräven som gäller.
Arlas sortiment existerar inte, norrmejerier har näst intill monopolställning här.
Avsaknaden av saltade eller grusade vägar är stor, allt för att hålla älgar borta.
Elräkningarna är lägre, för folk i studentlägenhet obefintliga.
Ena dagen kan vara produktiv och nästa dag ett hot mot välmåendet.
På kvällen när man åkt hem, väntat i 20 min på bussen, efter att ha pluggat till kl 23,
Det är helt tyst på bussen, helt tyst ute på gatan. Mörkret möter ett hav av snö.
Nycklarna stoppas in i låset och vrider åt höger istället för vänster,
Slänger man sig på sängen och glömmer bort detta äventyr.
Drömmer istället om en vy från Göta Älvbron där solen reser sig över havet.
över en natt
Tror att om man smälte all snö här skulle Afrika få vattenöverskott.
Regnskogen hade ansetts vara torr.
Alpernas bergstoppar tomma.
Prestationer och försök var för svaga,
Ibland misslyckas man, ibland jävligt stort.
Finns tyvärr ingen återvändo, jag hoppas på ett underkänt.
Så att man kan utnyttja klausulen omtenta.
Samtidigt är det inte motivation som driver mig till studier,
Det är insikten om att den stundande terminen avgör mitt öde.
Misslyckas jag här tror jag det inte finns en framtid inom detta yrke.
Jag ville skita i resultat, det går inte i en resultatsinriktad bransch.
Funderar tillbaka till Mars 2011 då jag gjorde mina högskoleval.
Att jag ville bli psykolog var en önskedröm, antagligen är jag inte den typen heller.
Så det stod mellan statsvetenskap och juridik, jag valde det senare.
Idag hittar jag inte anledningen, åklagare var det då, arbetslös nu?
Visst att jag i ett pressat läge förmodligen överdriver.
Ändå är det la överdriften som förhoppningsvis ger klasskamraterna AB.
Jag har tappat lusten till "livets roliga" och meningslösa.
Principerna och målen måste få ta över, likt de gjorde när det väl gällde i gymnasiet.
Träningen måste utökas, med min längd motsvarande min vikt är katastrofal.
Studierna måste återupptas, effektivitet, resultat och kunskap ledstjärnorna.
Relationer med andra fastställas på allvarliga grunder, inget skratt nu blir det stel min.
Jag ska prioritera mig själv, det gör man inte genom alkohol och försumlighet med pengar.
Jag tog inte på mig skulder på närmare en kvarts miljon för att inte bli något.
Risken just nu är rätt så stor, därför krävs det ändring i person och framförhållning.
Jag visste att något var fel när jag inte stressade inför avgörandets ögonblick.
Nu gäller det att rätta till felet.
Därför gäller det att ändra på allt, likt snön över ngn natt kommer ha smält bort.
Kom Broder!
Det är vitt och det är kallt och saknar ändå konstnärligt värde.
Kom och för med dig lite sol, för med dig lite hjälp gärna lite kultur.
För i det fängelset jag är fast finns inga karnevaler, inga kalas, inga folkfester.
Jag kan bara beskriva denna verklighet som ett problem som ett misstag jag gjort.
Där det så fort jag låser min dörr finns ca 120 000 fiender, folk som hindrar min vardag.
Bland dessa finns såklart agenter, de som försvarar betongblocken i enlighet med fördomar.
Likt Stasi och Gestape verkar denna by övertyga de flesta om att världen utanför är värre.
Klart var Östtyskland bättre än Nordkorea, skillnaden är att folk inte var nöjda i något av staterna.
Det som förvånar är att den gråa trista vardan aldrig förändras eller kommer förändras.
Det finns inga vilja för progression, rött i Umeå innebär gråa betongblock.
Blått i Umeå innebär att man inte ens bygger betongblocken.
Jag gick i Herkulesgatan hemma i Göteborg, inom fem meter hade jag sett mer kultur än i Umeå,
Polska delikatesser, Grekiskt café, Balkan café, Turkisk pizzeria och Svensk restaurang.
I norrland finns det bara turk och somalie och Svensk. "huvva den turken säger att den är grek"
De köper inte förklaringen om ens kultur eller ursprung, de har aldrig sett judar eller tzatsiki.
Det värsta med Göteborg är skyltarna till Stockholm,
Det bästa med Umeå är fan skyltarna mot Stockholm.
Det bästa med Göteborg är hur en hel värld verkar ha samlats och alla respekterar varandra.
Det värsta med Umeå är att blatten tom tror han är svensk medan norrlänningen hatar han.
Så kom kom kom och öppna dina ögon bror, de kommer låtsas gilla dig.
Sen när du blundar håller de upp en svensk flagga och en kniv.
De kallar din syster förtryckt och hora i samma mening, de kallar henne lat och svag.
De kommer riva av hennes slöja, om inte fysiskt gör dem det med blicken.
Förr tyckte jag det var dåligt att med ordet "mörkt" mena något dåligt.
Jag trodde de syftade på afrikaner, fan heller det stämmer inte.
Mörkt är dåligt, testa bo i Umeå det är mörkare här än i Vietnams tunnlar under kriget.
Dem kallar ett lugnt fint perfekt område Ghetto, bara för att det bor 40 somalier där.
Men jag ska berätta för er vad Umeå är, för er som varit på besök i Auschwitz,
tänk på dem där tegelbyggnaderna folk byggde i, så ser hälften av byns stadsdelar ut.
Det enda som saknas är synligt taggtråd, den existerar där ändå och river sår i din hud.
Medan blodet rinner ut ur din kropp står där kommunen med stor näsa och säljer blodet.
Så kom kom kom syster, fråga inte vrf jag hatar innan du varit med om samma.
sen när du blundar och önskar att du var hemma i Stockholm, Götet eller Malmö,
Gråt inte i min famn jag varnade dig redan innan du tog en resa lyckan aldrig tar.
Åk inte heller hem, sumpa inte din chans och lämna inte din broder ensam!
Dem skrattar åt våra krig i mellanöstern, de säger att vi är farliga och hatar.
Vi är fattigare, vi har mindre och bor i diktaturer. ändå skickar våra folk bistånd.
Dag 1 skjuter vi på varandra, dag 2 erbjuder vi motståndaren mat för den är hungrig.
Dag 3 blir det krig igen och dag 4 kramas vi, gråter och ber om ursäkt och firar fred ihop.
De ser på balkan och ler, de känner sig överlägsna och bättre, fastän de är obildade.
Jag ser upp på norrland och är glad att jag är "där nere". Jag är glad för jag kan,
Jag har något jag är stolt över, så min syster o min bror om ni kommer hit glöm aldrig;
Likmaskar äter död vävnad, så låt inte deras okunskap bita på er styrka.
Imon åker jag till Norrland, med en ändrad attityd, en som är mer stängd och allvarlig.
Jag är där för studier, inget annat. Jag är en bulldozer som kör genom den tjockaste av murar.
Eller för att passa fördomar, jag är en bomb som får hiroshima att verka vänlig.
Som många säger: du är galen.
Så kom kom och öppna ögonen
Det är vitt och kallt precis som i ett mentalsjukhus.
Kom och ta med dig ett skydd, ta kanske med ett vapen eller bara vatten.
För det fängelset jag sitter i har nu fått sin första fånge med hat som kompass.
Ibland är minnen bara minnen
Mitt i allt kan man diskret fälla en tår, som representerar historia.
Kan man beskriva, en hel saga med endast en känsla?
Kan man läsa ett kapitel, med endast en mening?
En kärlek varar inte för evigt, man är inte övertygad från början om att det håller,
Till slut får man bekräftelsen och kvar finns ett minne.
Hat kvarstår tills dagen man dör, du kan förlora ett finger, ett ben,
Hjärtat kan man inte vara utan, det slår och när det slutar slå finns hatet kvar en minut till.
Det blåser orkanvindar, vagnarna åker och fåglarna flyger.
Tåren har lämnat ögat och är på kinden, då vaknar gamla händelser upp.
Från första dagen i gymnasiet till sista dagen, från första vännen till senaste.
Alla bråk, alla tjafs och all kärlek. Alla känslor och händelser spelas upp som om de skett igår.
Varenda misstag kommer upp, varenda gång man sagt något man idag ångrar.
Varje dag man gick till skolan med huvudet högt, varenda dag man sjukanmälde sig.
Varenda lögn man dragit och varje vän man sårat.
Varje gång man gjort något dumt och varje gång man hjälpt någon annan.
Underbara tider som flög förbi likt stridsflygplanet på himlen.
Lika ofta som solen skiner i norrland var ett bekymmer, väldigt sällan.
Dagen 9/11 skedde och dagen Tsunamin satte en hel värld i sorg.
Tiden vi från Kina till Kuba skänkte pengar till jordbävningens offer i Haiti.
Vår tår har letat sig ner till hakan, folk springer fram till vagnen i tron om att de är sena.
Missar att ta vara på stunden, och då inser man att något är fel.
Är det jag som fastnat i tiden? Oavsett hur långsamt man går tickar ju klockan framåt.
Situationer ändras, omständigheter får nya ansikten och vagn 13 går från hållplatsen.
Så vad är det jag älskar? Är det att kunna tänka tillbaks på minnet?
Vill jag verkligen gå igenom samma historia en gång till, eller ska man gå vidare?
Är det inte därför historialektioner finns, att lära sig av historian och aldrig göra om?
Det är la vad minnen är till för, kunna skratta åt något man tittar tillbaks på?
Tåren faller från hakan och slår hårt i marken, likt ett slag i huvudet vaknar man.
Vilken illusion är det jag levt i? Inte saknade jag att komma hem till Göteborg.
Jag saknade inte heller att det regnar, blåser och stressas, även om det är bättre än norr.
Det jag saknade var ett minne som jag bestämt vill återuppleva flera gånger.
Ibland är minnen bara minnen, som ska placeras i arkiven.
Som man ibland kan leta upp och återuppleva.
För händelser varar aldrig för evigt.
Inte heller gör mörkret i Norrland, eller regnet i Göteborg.
Bygg våran egen värld!
Där finns han, där finns kvinnor, där finns svart och där finns vit.
I alla länder, i alla städer är det samma visa, jo folken jobbar.
Ändå är det någon annan som har cigarr i munnen.
En sen kväll, när månen skiner. Där går väktarn, hon sliter och utsätter sig för fara.
För varje bot hon skriver, för varje skola hon kollar.
Är det svett, är det blod, är det 7 timmar kvar.
Ändå, är det inte hon som blir rikare.
I varje hörn av vår värld finns lärare, som sliter med 30 barn i klassen.
Han får skulden för att barnen inte lärde sig matten, och skulden för att barnen bråka.
Han är skyldig, för att det sker mobbing, han är skyldig för att försöka utföra sitt jobb.
Det är han som sliter, och aktieägarna i fotöljen som sover bättre om nätterna.
I världens hamnar, finns det kvinnor som bär tunga föremål.
Inte nog med att de utstår sexuella trackasserier, de tjänar också mindre.
Medan rederierna säljs ut till kapitalet, och tryggheten försvinner.
I våra länder, finns det olja. Den ska ägas av folket, oljearbetaren och civilingenjören.
Den ägs av diktaturen, av präster, som säljer den till Farbror Sam,
Och när han kommer, till våra städer, så försvinner deras invånare dag för dag.
När han åker hem, så har han enligt landet löst världens överbefolkningsproblem.
Så imorgon, när du jobbar, håll din kollega i ena handen, res den andra näven mot himlen.
När du skadas, när du lider, när du har för många elever, vägra slava vidare.
Det är dags att de som äger, får svettas och blöda som vi gör på arbetet eller skolan.
Annars finns det bara en lösning kvar:
Vi som bär världen på våra skuldror ska bli orkan och storm en dag.
Då tar vi högerns banker i beslag.
Från Jerusalem till Tokyo, från Tehran till Buenos Aires,
och bygger upp vår egen värld!
Vem arbetar vi för?
Brukar du på julafton ha ett alternativt julbord? Brukar du fira hannuka eller Eid al fitr?
Bor du i förorten längre ut från centrum? Bor du i en hyresrätt med Muhammad som granne?
Säger föräldrarna att du ska plugga? Säger någon att du ska ut ur landet?
Vi går i deras skolor, och vi kostar så mycket att de inte har råd med nya pennor.
Vi går i deras universitet, får frågan vad resultatet på högskoleprovet var.
Vi går i deras universitet, och tar deras jobb, och deras bidrag, och deras något mer.
Vi går ut på gatan, som vi själva har byggt, där kör Volvon, som våra syskon skapat.
Vi betalar deras barns skola, vi betalar deras barns sjukvård.
Vi omfattas av denna välfärd våra arbetare från jugoslavien, ungern och Turkiet byggt.
Vi blir ändå utsatta, anklagade för att suga ut livet ur blonda blåögda moder Svea.
Vi är inte ensamma, kolla utåt, kolla mot Frankrike, mot Storibritannien, mot USA.
Vi är av en färg som utför skiten, vi plockar bären, vi bygger vägar, vi bygger deras vapen.
Vi är testerna för deras vapen, våra fastrar, mostrar, farbröder blir nerskjutna i hemlandet.
Vi ska ändå vara tacksamma menar dem, vi får ju bo i deras vita länder.
Vi blir beskyllda för att vara problemet, för när vi klagar kan vi alltid åka hem.
Vi ska alltså behöva åka hem för att känna trygghet? Vad hände med rättstaten?
Vi kan i dessa omständigheter inte kalla Stockholm, London, Madrid våra huvudstäder,
Vi kommer från Tehran, Jerusalem, Tirana, Bangkok, Havanna, Brasilia och Nairobi.
Så varenda banan dem äter, är gjord på vårat svett och ibland blod.
Så varje kilometer de kör förbrukar deras Asiatiska bilar krigets blodiga olja.
Så varje mobil de bygger är 48 våldtagna kongolesiska kvinnor i timmen.
Så varje kopp te de dricker är det en fattig indisk unge som paketerar.
och när de reser, vår Thailändska kvinnor sjukdomar de inte har råd att behandla.
och när de reser, sprids sjukdomar och hela kontinenter förlorar sin ursprungsbefolkning.
och när de reser, åker de som 200 vita och återkommer med 200 slavar.
och när de reser, hämtar de diamanten som kunde ge en by mat för ett år.
Vad de än säger så är det en lögn, vi tror inte på eran välgörenhet när era företag dödar.
Vad de än säger, så är det en lögn, att jag och du är nationens kriminella ansikte.
Vad de än säger, så är det en lögn, de dödar i Afghanistan och säger att det ger säkerhet.
Vad de än säger, så är det en lögn, vi arbetar inte för oss själva utan för deras rika.
Så ställ om ditt tänk, ställ om ditt sätt, ställ om hur du ser på världen och detta land.
Moder Svea är inte vår moder, vilket hon tydligt bevisat för oss.
Sluta arbeta för henne och hennes söner, vars enda önskan är att sätta oss i klistret.
vem arbetar vi för? vi arbetar inte för vår egen fader, för vår egen moder.
Likt en orkan kan vi blåsa omkull deras system, genom att aldrig acceptera deras hat.
Älska varandra, att Edin kan hålla Mustafa om ryggen, att Wei-Liu hjälper Consuela,
Då härskar denna världs bespottade, hatade och arbetande folk sina egna liv.
Då ändrar vi kartan, då arbetar vi för oss själva, och dem för sin fattiga kulturs överlevnad.
Minnas till en förbättring.
Man vill kunna sätta in cd skivan i dvdn och återuppleva dem.
Vi vill kunna njuta av minnen och komma ihåg vart de skedde.
Sedan pausa, eller redigera bort sämre bitar av samma inspelning.
Jag läste en text om vad man ångrar när man ligger på sin dödsbädd.
Började själv tänka på vad jag skulle ångrat om jag dog imon.
Det var rätt så många saker, framför allt minnen och i större grad handlingar,
Livsvalen, framtidsplaner, intriger och gärna misstag.
Jag hade ångrat att jag ägnat större delen av mitt liv till att försöka vara bättre,
genom studier, genom fysiska prestationer, genom tävlingar som inte borde varit.
jag har satt sådan press på mig själv, oftast har det varit stressigt,
så att jag idag inte vet vad stress är längre, det är inte bra att tappa en känsla.
Jag hade ångrat att jag ibland har levt för andra och inte mig själv.
Valt vänner på gund av att jag tyckt de behöver stöd,
Arbetat med ämnen för att de tycker att det skulle vara ett roligt ämne.
Hamnat i fysiska slagsmål för att bevisa för andra att jag är tuff.
Utöver det hade jag velat ändra på hur resultatsinriktad jag tidigare varit.
Allt under MVG har varit fel i både högstadiet och gymnasiet.
Nu under universitetet är det minst BA på mitt program som gäller,
Det hindrar mig från att lära, och det går segt nu inför tentan.
Samtidigt tankar om hur man behandlat människor.
Att jag oftare försöker hitta min motparts problem istället för charm.
Att jag, sorterar folk baserat på svensk eller utländskt, student eller ung arbetare.
Att jag aldrig försökt anpassa mig till andra, utan tvingat dem att följa mig eller dra.
Jag minns många fel jag gjort som handlar om vad jag radat upp,
ibland allvarliga incidenter och ibland katastrofala beslut.
Det är därför tur att jag inte kommer dö imorgon,
Nu vet jag vad det är jag kan försöka bättra mig på.
allt har ett slut
Ägget som hönan lägger kläcks till slut.
Natten som faller över städer övergår till dag.
Klockan som tickar en minut över tolv kommer ticka en minut i tolv.
Rädslan smyger in likt en gepard på en antilop.
Fåglarna flaxar iväg innan attacken.
Djuren stannar upp och blir nervösa,
Sedan är hela situationen över.
Den senaste tiden ville jag att tiden skulle gå fort,
människor kan tåla påfrestningar, men inte för evigt.
Är man sysselsatt och upptagen tänker man inte noga.
Nu vill jag att tiden stannar.
Det börjar närma sig, jag ska flyga norrut tillbaks till kylan.
Ska få gå igenom vintern igen, solen går inte upp klockan fyra.
Snön faller, vindarna blåser och vägarna är hala.
Skolan väntar, nya tider kommer.
Förändringar sker, alltid och för ofta.
Antagligen inte till det bättre då klimatet blir hårdare.
Vid svåra stunder där uppe, är det inte bara att ringa en vän.
Dem kommer inte med upp.
Men allt har ett slut,
Även ett lidande i norr.
Förändrat
Det är julafton och solen strålar klarare än för en månad sedan.
Det är varmt och skönt, himlen är klarblå och Göteborg tyst.
Jag är lycklig, är hemma, är i storstan och känner mig levande.
Ändå är det något litet som irriterar mig.
Det är alla förändrignar som sket,
Under tiden som jag varit borta.
Jag önskar att jag varit här och gått igenom ändringarna med folk.
Mitt rum är ommöblerat, visste att mamma inte gillade det förra,
Mina vänner har skaffat körkort och flickvänner.
Spårvagn 13 åker numera hem till mig.
Medan de nu skiter i julbelysning på kvilletorget...
Jag vet inte vad som stör mig, alla förändringar är ju till det bättre.
Allt fungerar som förut, jag kan missa två vagnar det kommer 30 andra linjer.
Willys är billigt, vindarna blåser, regnet faller och solen skiner.
Är det kanske själva förändringen? Att detaljer försvunnit och bara existerar i mitt minne?
Förvånad är jag inte, en stad i rörelse är det jag önskat och Göteborg har ändrats.
Bostadsområden börjar byggas färdigt, Frölunda Torg är helt klart,
Vagnarna är mer punktliga än någonsin tidigare, folk lika trevliga och goa!
Från Lundby till Majorna, från stan till Biskop allt har bara blivit bättre.
Kanske är det den där tanken om det gamla jag saknar,
Det Göteborg jag gärna glömmer att jag lämnat,
Och önskar att inget förändrats utan att jag var här,
Jag blir la bara som en av de som sa att det var bättre förr...
Men tiden lär inte stanna för att jag önskar det.
Påväg
Kylan omsluter mina kinder och darrandet börjar.
Jag ser sällan solen, den går upp när jag sover och ner innan jag vaknat.
Samtidigt som ensamheten tar mig för varje sekund som går.
Tre månader som varit hårda och lyckliga.
Tre månader som varit svåra och lätta.
Tre månader som varit ensamma och sociala.
Tre månader utan mina föräldrar och med nya vänner.
Hjärtat slår, det kan jag känna om jag kollar noga.
Jag andas, min bröstkorg är tung men den lyfter sig.
Hjärnan tänker, inte alltid ljust men jag hör mig själv.
Blodet cirkulerar, ibland blir mina fingrar varma igen.
Jag fick aldrig den positiva överraskningen, tre renar var inte bättre än ett lejon.
Buss 1 är inte bekvämare än vagnar 5, 6 och 10.
Dialekten är rolig, men den är inte värmande.
Mariehem funkar, Lundby är dock själva himlen.
Jag är påväg hem, för att se två underbara föräldrar.
Vännerna väntar, de jag haft i flera år och som inte lämnar.
Vagnen åker, det klingande ljudet kan jag höra redan nu.
Bron öppnas och trafiken stannar, och jag ser båten närma sig i älven.
Jag saknar Öisare som nuförtiden säger att de inte bryr sig om svensk fotboll.
Jag saknar Änglar, som har glömt hur man flyger mot seger.
Jag saknar Makrillar, som nyss fått hopp, genom att importera samba.
Jag saknar Getingar, som surrar och segrar för hela vårt älskade Hisingen.
Indianer som åker på isen, ibland förlorar men aldrig förlorar folkets hjärta.
Moskéer, som är en symbol på frihet, likaså synagogan och alla kyrkor.
Politiken, att alla är aktiva medan Centern inte existerar.
Avenyn, Sveriges fulaste namn men finaste gata.
Norr är inte skit, det är ett nytt kapitel i mitt liv.
Jag härdas, efter ett tag kommer jag stå emot påfrestningar.
Vi kan spränga berg med dynamit, jag kan spränga stress genom lugn.
Men Göteborg är min stad, Hisingen mitt hem.
Från köerna på Liseberg under Gothia veckan,
Till Västtrafiks strul med kollektivtrafiken.
Från gatumusikanterna runt Brunnsparken,
Till Alkoholisterna på Hjalmar Brantingsplatsen.
Det finns inget jag inte saknar,
och om något händer planet,
Så kanske jag inte öppnar ögonen mer,
Fast åtminstone i vetskapen av att jag var redan påväg till himlen.
Känn den blöta marken.
Hör hur regnet faller på den grå marken.
Öppna ögonen och se snön som lagt sig över träden och hustaken.
Ta på den blöta marken och känn kylan, känn förlusten.
Stjärnorna flyr från himlen man står under.
Solen gömmer sig bakom kullen man tittar mot.
Norrskenet finns inte mer, hoppas på att man glömmer det.
Molnen spyr regn och snö, på den marken man står på.
Om sagorna var sanna varför rider man inte på en häst,
Påväg att rädda sin prinsessa, över gröna kullar i strålande sol.
Har gud skakat om himlen så att varken sol eller hjälte finns?
Har man blivit sänd av djävulen för att bli dennes advokat?
Kul att folkets dagar går ut på att se bra, bättre och bäst ut.
Synd att ingen längre önskar, att vad som än en själv händer,
Så får tusentals andra det mindre dåligt än de har.
Ta ett djupt andetag, och expandera visionen bortom längden av våra armar.
Som att stå på ett skepp, som hela tiden gungar.
Aldrig får man något lugn, aldrig ser man grönskande land.
Kanske i juletid föds Jesus, för att lyfta folks hjärtan, för att predika om hoppet.
Det kommer inte hända, han kom en gång, och nu dör folk i hans namn.
Men jag är en drömmare, jag är en som vill fram.
Visst att det är dystert, mycket ofta, mycket vanligt.
Jag vet att jag inte hör hemma under en blågul himmel.
Jag vet att jag som du, gärna vill gå hem på natten, och vara trygg.
Vi båda vill nog känna, oss accepterade så att solen stiger fram.
Vi båda vill nog jobba, så att vi får pengar, för att stjärnorna ska blinka framgång.
Vi båda vill nog känna, känna något starkt, att regnet inte stoppar oss.
Vi vill båda framåt, till en bättre verklighet. Där inte snön saktar ner vår gång.
Tar ett djupt andetag, och drömmer om en frihet som finns för andra.
Drömmer om, att komma hem, till mina barn, prata hemspråket och glädjas.
När min lilla dotter kommer hem, med högsta betyg. När min son blir professor.
Att rösta, på den som delar min dröm, och för mitt hem till framgång.
Även om det är känt, att alla inte klarar sig, eller får se framtiden.
Även om solen och stjärnorna gömmer sig när jag lever, så är det känt;
"Du kan skjuta drömmaren, men du kan aldrig skjuta drömmen"
Så även om mina fienders hat tar mig, kommer mitt mål leva vidare.
Så öppna ögonen och känn på marken, den är inte längre blöt,
Det är inte längre kallt. Solen den har rest sig, spridit värme till hjärtat.
Runt oss växer träden, runt oss leker barnen.
Framför oss vajar flaggan, med oss står miljontals hjältar.
Som för med sig sagan, om hjältar som räddar folk.
Aldrig ska man glömma vilken syster eller broder som faller.
Alltid ska vi minnas, när vi höll varandras händer.
Men vi kommer glömma förlusten:
Och i evigheter känna segern.
Reser solen
Det sprider sig som cancer i våra celler.
Det smärtar som migrän när det tar tag i vårat huvud.
Det gör oss beroende som diabetes tvingar oss till insulin.
Det dödar oss som HIV krossar vårt immunförsvar
Vi döljer oss, inte under en slöja eller en keps,
Utan vänder oss till Yahve, till pengar, till kärlek.
Springer iväg, så fort vårt inre mörker stirrar rakt in i våra ögon.
In i ett litet rum som vi låser, där vi känner oss säkra.
Regndropparna faller hårt mot marken, pölar bildas och städer översvämmas.
Likt vårt inre som bär på hemligheter vi inte kommer dela, som ingen får veta.
Ingen kommer ta bort vår smärta, ingen kommer bry sig då de själva också har ont.
Varken morfin, heroin, nikotin kommer få skadan att försvinna, kanske endast dölja såret.
Så när skammen dyker upp och ställer oss till svars, väljer vi att backa undan.
Vi tar inte initativ vi är kända för att ta, vi öppnar inte vår mun som aldrig annars är stängd.
Kampen står inte mellan vi och dem, den står mellan oss och oss.
Sidor vi visar och vill ha mot sidor vi döljer och gärna vill försvinner.
Jag kan ta upp min telefon, ringa till alla som gjort mig något ont.
Säga att de ska möta mig och lösa problem, det kommer jag inte göra.
För att det är onormalt, det är annorlunda. Ändå vore det bäst att bryta mot normen.
Jag kan sitta och se mig lida, eller stå upp och se mig göra något chockerande.
Kanske ska jag möta min inre känsla, dräpa den och komma över problemet.
Eller så låter jag den ligga kvar, ligga kvar och likt cancer sprida sig.
Göra mig beroende, såsom diabetes eller smärta såsom migrän.
Ska jag bromsa HIV eller låta den utvecklas till Aids?
Jag tror jag tar och inte bara bromsar utan botar min fara,
Möter min rädsla och tämjer den,
Sprutar in ett vaccin som gör mig immun,
River min mur, min skam och reser på solen även när den är nere.
Bakom himlens grindar
Blåa ögon blänkte mittemot mig, ögonen berättade en historia.
En av de finaste jag hört, fortsätt berätta för mig, sluta inte,
Det var länge sen jag såg ärliga blå ögon, med ett djup som konkurrerade med havet.
Hoppet vaknade för något igen, engagemanget ökade, mitt adrenalin var på topp.
Som att läsa en bra bok, sista sidan kan få en att bli tårögd.
Inte för att boken varit sorglig, utan för att boken kommit till sin sista punkt.
Men det går inte att undvika, alla bra historier har ett slut, även mina.
Oavsett om det tar två dagar, två månader eller två år att läsa boken.
Gröna ögon fängslar också, ibland så hårt att fängelset är bättre än friheten.
En blänkande, fuktig, vacker skog, det är morgon och solen skiner igenom trädtopparna.
Ljudböcker kan också vara en fröjd att vara åhörare till,
Även där har berättaren ett sista ord, även om man trycker på paus och väntar med play.
Då dyker två bruna ögon upp, aldrig tidigare skådat sådan skönhet.
Varken innanför de gröna ögonen eller utanför finns en själ så god, ett hjärta så rent.
En hjärna skapad av självaste gud, en omtänksamhet från Jesus, en vision från Muhammad.
Med två armar utsträckta som kan dra en över Himalayas toppar, utan minsta ansträngning.
Men även ljuset från dem ögonen slocknar, till slut är det baksidan av huvudet man ser.
Själv står man med sina mörkare bruna ögon, utan ett svar, utan en förklaring.
Skulden kan man lägga på sig själv eller den andre.
Tomheten tvingas man bära på likt en tatuering.
30 år senare står man under köksfläkten, tänder sin cigarett och öppnar sin arbetsmapp.
Man tror sig höra någon vrida på dörrhandtaget, så man går och blickar ut genom kikhålet.
Det var mer en önskan, för det stod ingen där som glömt nycklarna hem.
Så man tänder nästa cigarett och fortsätter läsa medan man askar över spisen.
Någon knackar på dörren, förvirrad av sin ensamhet skyndar man sig och öppnar,
Till ens besvikelse är det radiotjänsten som frågar efter tv licens, men ögonen är bekanta.
Man minns ärliga blå ögon, med ett djup som konkurrerade med havet,
Fast en annan person, ögonen är som självaste stjärnorna, som självaste solen.
Man bjuder in personen, bjuder på kaffe, bjuder på fika. Samtalet går bra och båda ler.
Ingen anar röklukten, ingen anar åldern, ingen anar att köksfläkten är på hela tiden.
Flera timmar senare får man ett nummer, stänger dörren och istället för att tända ciggen,
Lägger sig i sängen, tittar på taket, ser himlens egna blå ögon man nyss såg.
Bio, fika, promenader senare i mitt vardagsrum, efter att ha spelat kort, tittat på en film.
Har man en djupt samtal, ögonen tvingar fram allt, oemotståndliga, det går inte att hålla inne.
Även en första kyss, som varar längre än några sekunder. 40 år senare har hjärtat börjat slå.
30 år senare röker man inte under köksfläkten, utan funderar på att lägga ner giftet.
Skickar ett sms, med en glad smiley om att träffas igen. Svaret dröjer,
Inte ens nästa dag får man svar, skickar ett till sms och väntar, börjar oroa sig.
På kvällen ringer man, men ingen svarar. Nikotinsuget kommer tillbaka, köksfläkten väntar.
Sviken av ärliga blå ögon, försvunna bakom himlens moln, dränkta i havets massivitet.
Vad gick fel? Vad förstörde? Varför slutade det skina om oss när allt var som bäst?
Nu var man inte längre 50, utan återigen 20, förådd och tom.
Inte ens mina konstant vibrerande stämband skapade något ljud.
Inte ens min ilska fick fram en enda svordom, en snyfthistoria, inte ens en bokstav.
I kön till himlen står folk bakom grinden och väntar på sin svan.
Det enda som sticker ut är paketet Camel Blue som väntar på mig.
Det är för sent
Det är regnigt, det stormar och kylan slår hårt mot våra kinder.
Värmen finns långt långt ner, bortom våra gränser, bortom våra problem.
Problem, som säger fem års arbetslivserfarenhet, som kastar in ungdomen i arbetslöshet.
Problem, som att för många går runt ensamma, utan någon som har armen över axeln.
Det är lite kul, att folk oftare klagar på ensamhet än dem klagar på ovisshet.
Egentligen klagar dem på brist av framtid, och därför vill ha någon som kan säkra den.
Det är bekvämare att hålla någon i handen än att knacka på arbetsgivares dörr.
Det är bekvämare att hålla någon i handen än att få ett nej på varje intervju.
Ingen vill sluta med att stå under köksfläkten med en cigarett,
Ens barn gråter och man orkar inte bry sig,
Eller att vår kvinna eller man sitter i underkläder med en kaffefläck på tröjan.
Ropar att den ska ta hand om barnet, medan man själv fimpar cigaretten.
Lika lite vill du och jag sluta som arbetslösa, vi pluggar vidare för att få ett jobb.
Jobben är långt långt borta, och hopplösheten var ett frö som blivit en gigantisk ek.
Även om det regnar växer inte blommor, gräset blir högre i brist på arbetskraft.
Företagen stänger, våra jobb försvinner till utlandet, och vi tar jobb för vilken lön som helst.
Då när framtiden inte ser så ljus ut, konjunktursprognoserna aldrig pekar upp,
vill vi hitta en varm plats, hos en varm person som räddar oss, får oss att tänka på annat.
Det blir som varje arbetsintervju där man får nej, man blir lika besviken efter varje människa.
Den ena värre än den andra, man sänker sin standard, till slut funkar även kriminella mot ovisshet.
Kriminalitet som i oss själva växer, då vi begår brott mot våra hjärtan.
Vi har aldrig sagt att vi inte vill ha jobb, vi har dock inte fem års arbetslivserfarenhet,
Vi har inte rikedomarna som våra ledare sitter på, det enda vi har är rikedomen av ett hjärta.
Som långsamt försvinner på grund av spenderandet, till slut har vi inget hjärta kvar.
Så vi står i vårt kök, både arbetslösa och ensamma.
Cigaretten tänds och vi inbillar oss att köksfläkten tar upp all rök.
Vi hostar efter flera års giftinjicerande, har inga känslor, inga tankar kvar.
Vi sålde vårt hjärta för att inte gå in i en framtid vi är rädda för.
Inte ens solen lyser, det bara regnar och blåser utomhus.
Det bara regnar och blåser i våra hjärtan.
Tomma och frågandes får vi en känsla.
Känslan av att vi eftersträvade fel, och nu går inte det att åtgärda.
Det är för sent.
